Det var inte meningen att skrämmas..
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag måste tjata av mig lite. Det känns som om alla kommer tröttna på mitt tjat men det är min sätt att bearbeta allt. Jag måste gå igenom allt om och om och om igen, det känns så overkligt på något sätt, fortfarande..
Aja, för att ta det från början så.
Jag och Lina åkte till stallet, och det känndes bra, jag hade längtat, det var så länge sedan jag hade tid med gubben.
Vi åkte dit och gjorde iordning allt, och red iväg. Jag tror att när vi vände, det var då det gick åt helvete. Jag satte honom i trav och märkte på en gång att nånting stod inte helt rätt till så jag försökte få honom att sakta ner. Det hade tydligen motsatt effekt, för han ökade istället. Det är något speciellt med hästar, man märker på en gång eller man hör på stegen att något är väldigt fel..
Till en början så försökte jag bara hålla i mig i manen men visste att jag inte kunde göra det för alltid, jag var ju tvungen att få stopp på honom. Jag stod upp i stigbyglarna och hade så mycket av min tygnd jag bara kunde på tyglarna men det var som om han inte ens märkte det.
Det kom en kurva och jag såg att vi hade möte, paniken gjorde att jag bara skrek att han skulle stanna. Sen är allt svart..
Det jag minns efter det är lite luddigt, eller mer till och från. Jag kommer ihåg att Lina satt bakom mig och att jag hade ont, jag visste inte riktigt var det gjorde ont. Jag vågade inte riktigt känna efter, jag bara visste att jag hade ont. Sen kom det någon annan, jag tror inte riktigt att jag fattade att en ambulans hade kommit. Vad jag fick höra efteråt så var det en läkarbil där också. Hon tog av min hjälm och jag fick säga mitt personnummer, dom sa att jag skulle ligga stilla. Jag kunde bara gråta..
Jag hör hur en man står bakom mig, jag tror att han var läkare. Och jag bara vet att han pekade på mig och sa "benbrott, benbrott, benbrott". Jag blev så jävla rädd då, jag ville inte bryta något. Abulanstjejen pratar med mig om mina ben, när hon påpekar det så märker jag att jag har bara en sko på mig, hade ingen aning om var den andra var.
Jag är fastspännd och dom lyfter mig, jag säger nåt om att jag skulle glida av och att dom skulle tappa mig.
Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån ambulansfärden förutom att jag grät, fick syrgas och oroade mig för allt. Jag frågade hur det var med hästen, Lina och undrade hur Ylva och Marre skulle kunna hämta bilen när nycklarna låg i min ficka, hur de skulle hämta pojkarna på dagis när vi hade sagt att vi skulle göra det.. Jag hör hur hon som satt med mig pratar med Lina och killen som kör, jag hör inte vad de säger men jag vet att det handlar om mig.
Väl inne på akuten så tar de emot mig på en gång, ställer tusen frågor och gör mig jätteförvirrad. jag måste säga mitt personnummer igen, var jag har ont, vad det var som hände. Någonstans mitt i allt kaos när dom börjar hålla på med kläderna så kommer jag ihåg att det är Ylvas stalljacka och jag vill inte att den går sönder. De är snälla nog att lirka av jackan innan de börjar klippa sönder tröjan. Jag säger att jag inte vill ha några nålar, ingen spruta, inget dropp, ingenting! Kommentaren jag fick tillbaka var "du kommer inte undan", och det gjorde jag inte heller. Jag åker in på röntgen, och efter det så blev det väl lite sådär. Jag hade ju världens nackkrage/sak-som-håller-hela-huvudet-fixerat som låg tryckt mot bakhuvudet. Efter ett tag så blir det bara för mycket. Det gjorde ont, jag var fastspännd och kunde inte ens röra på käken. Då kom paniken. Kommer inte ihåg så mycket av det heller mer än att Ylva försöker få mig att andas ordentligt istället för att hyperventilera och efter ett tag som kom någon snäll människa med lugnande.
Allt såg bra ut, inget brutet och en hjärnskakning så de ville ha kvar mig över natten. Jag blev flyttad till en avdelning med Lina pappa och Ylva i släptåg. Jag minns att det var en lång korridor och allt jag såg var lamporna i taket åka förbi en efter en. Efter att de hade åkt hem så kändes det så surealistiskt. Jag kollade på mitt dropp som hände ovanför mig och kunde bara tänka "hände det här på riktigt?"
Jag tycker nog mest synd om Ylva och Lina. Lina som var där och var tvungen att se allting. Och Ylva, det där samtalet måste varit så jävla jobbigt, och att du var på sjukhuset före oss utan att veta hur det var med mig. Lina följde ju med mig, hon var med mig hela tiden och visste ifall jag var kontaktbar eller inte, hon visste ifall jag hade ont. Du fick bara stå där och vara orolig..
Jag är så himla tacksam för att jag har världens bästa systrar! Utan Lina där så vill jag inte ens tänka på hur det hade gått, och utan Ylva på sjukhuset när paniken kom. Som du sa Lina, ni kompleterar varandra.
Och jag är så tacksam mot alla de snälla människorna som stannade och hjälpte till, jag hoppas att de förstår hur mycket det betydde för oss.
Jag kan inte låta bli att få lite dåligt samvete när jag tänker på att jag gjorde er så oroliga, när det gick så bra.
Förstår ni, jag kom undan lite mörbultad och med en hjärnskakning! Det är fan ingenting! Eller jo, jag har ett blåmärke. Det också, jag får blåmärken av att någon petar på mig. Nu flyger jag av en häst i full fart och får ett(!) blåmärke
Som sagt, världens bästa systrar och jag är så glad att jag har er! Jag älskar er så mycket att ni förstår inte!
Puss puss puss puss och fjortishjärta!
<3
Aja, för att ta det från början så.
Jag och Lina åkte till stallet, och det känndes bra, jag hade längtat, det var så länge sedan jag hade tid med gubben.
Vi åkte dit och gjorde iordning allt, och red iväg. Jag tror att när vi vände, det var då det gick åt helvete. Jag satte honom i trav och märkte på en gång att nånting stod inte helt rätt till så jag försökte få honom att sakta ner. Det hade tydligen motsatt effekt, för han ökade istället. Det är något speciellt med hästar, man märker på en gång eller man hör på stegen att något är väldigt fel..
Till en början så försökte jag bara hålla i mig i manen men visste att jag inte kunde göra det för alltid, jag var ju tvungen att få stopp på honom. Jag stod upp i stigbyglarna och hade så mycket av min tygnd jag bara kunde på tyglarna men det var som om han inte ens märkte det.
Det kom en kurva och jag såg att vi hade möte, paniken gjorde att jag bara skrek att han skulle stanna. Sen är allt svart..
Det jag minns efter det är lite luddigt, eller mer till och från. Jag kommer ihåg att Lina satt bakom mig och att jag hade ont, jag visste inte riktigt var det gjorde ont. Jag vågade inte riktigt känna efter, jag bara visste att jag hade ont. Sen kom det någon annan, jag tror inte riktigt att jag fattade att en ambulans hade kommit. Vad jag fick höra efteråt så var det en läkarbil där också. Hon tog av min hjälm och jag fick säga mitt personnummer, dom sa att jag skulle ligga stilla. Jag kunde bara gråta..
Jag hör hur en man står bakom mig, jag tror att han var läkare. Och jag bara vet att han pekade på mig och sa "benbrott, benbrott, benbrott". Jag blev så jävla rädd då, jag ville inte bryta något. Abulanstjejen pratar med mig om mina ben, när hon påpekar det så märker jag att jag har bara en sko på mig, hade ingen aning om var den andra var.
Jag är fastspännd och dom lyfter mig, jag säger nåt om att jag skulle glida av och att dom skulle tappa mig.
Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån ambulansfärden förutom att jag grät, fick syrgas och oroade mig för allt. Jag frågade hur det var med hästen, Lina och undrade hur Ylva och Marre skulle kunna hämta bilen när nycklarna låg i min ficka, hur de skulle hämta pojkarna på dagis när vi hade sagt att vi skulle göra det.. Jag hör hur hon som satt med mig pratar med Lina och killen som kör, jag hör inte vad de säger men jag vet att det handlar om mig.
Väl inne på akuten så tar de emot mig på en gång, ställer tusen frågor och gör mig jätteförvirrad. jag måste säga mitt personnummer igen, var jag har ont, vad det var som hände. Någonstans mitt i allt kaos när dom börjar hålla på med kläderna så kommer jag ihåg att det är Ylvas stalljacka och jag vill inte att den går sönder. De är snälla nog att lirka av jackan innan de börjar klippa sönder tröjan. Jag säger att jag inte vill ha några nålar, ingen spruta, inget dropp, ingenting! Kommentaren jag fick tillbaka var "du kommer inte undan", och det gjorde jag inte heller. Jag åker in på röntgen, och efter det så blev det väl lite sådär. Jag hade ju världens nackkrage/sak-som-håller-hela-huvudet-fixerat som låg tryckt mot bakhuvudet. Efter ett tag så blir det bara för mycket. Det gjorde ont, jag var fastspännd och kunde inte ens röra på käken. Då kom paniken. Kommer inte ihåg så mycket av det heller mer än att Ylva försöker få mig att andas ordentligt istället för att hyperventilera och efter ett tag som kom någon snäll människa med lugnande.
Allt såg bra ut, inget brutet och en hjärnskakning så de ville ha kvar mig över natten. Jag blev flyttad till en avdelning med Lina pappa och Ylva i släptåg. Jag minns att det var en lång korridor och allt jag såg var lamporna i taket åka förbi en efter en. Efter att de hade åkt hem så kändes det så surealistiskt. Jag kollade på mitt dropp som hände ovanför mig och kunde bara tänka "hände det här på riktigt?"
Jag tycker nog mest synd om Ylva och Lina. Lina som var där och var tvungen att se allting. Och Ylva, det där samtalet måste varit så jävla jobbigt, och att du var på sjukhuset före oss utan att veta hur det var med mig. Lina följde ju med mig, hon var med mig hela tiden och visste ifall jag var kontaktbar eller inte, hon visste ifall jag hade ont. Du fick bara stå där och vara orolig..
Jag är så himla tacksam för att jag har världens bästa systrar! Utan Lina där så vill jag inte ens tänka på hur det hade gått, och utan Ylva på sjukhuset när paniken kom. Som du sa Lina, ni kompleterar varandra.
Och jag är så tacksam mot alla de snälla människorna som stannade och hjälpte till, jag hoppas att de förstår hur mycket det betydde för oss.
Jag kan inte låta bli att få lite dåligt samvete när jag tänker på att jag gjorde er så oroliga, när det gick så bra.
Förstår ni, jag kom undan lite mörbultad och med en hjärnskakning! Det är fan ingenting! Eller jo, jag har ett blåmärke. Det också, jag får blåmärken av att någon petar på mig. Nu flyger jag av en häst i full fart och får ett(!) blåmärke
Som sagt, världens bästa systrar och jag är så glad att jag har er! Jag älskar er så mycket att ni förstår inte!
Puss puss puss puss och fjortishjärta!
<3
Måste väl vara duktig och blogga jag också..
Jag kan ju säga att jag är måttligt arg just nu. Jävla cpgubbe håller på att dryga sig på facebook.
Jag är en sån person som gillar att argumentera med folk, speciellt med de som inte delar mina åsikter, det blir ofta väldigt roligt. Men personen man pratar med får gärna ha ett iq högre än en fästing. Jag blir så förbannad när vissa ska nervärdera andra hela tiden, och se smarta ut själva. Det funkar fan inte så, jag är smartare än du! Du vet det, jag vet det, fan alla vet det! Och att sen ta till personangrepp bara för att du inte kommer på något att säga, det är fan inte rätt!
Ja, min mamma stack. Tack för att du drar upp det. Ja, den "rätta" ägaren till min hund tog tillbaka honom. Tack för att du drar upp det också.
Gör du så mot mig får du fan skylla dig själv när jag påpekar att du är en alkolist och att din fru var otrogen.
Sen det faktum att du anklagar mig för att vara rasist och sen själv säger att "dom" är dumma i huvudet går inte heller ihop.
Och hur har du mage att klaga på din frus ex? Jag har inte träffat honom, jag känner honom inte, jag kan inte döma honom. men jag känner dig, jag vet hur du är. Enligt min åsikt så kan en man som slår sin fru framför sin son och kallar sina barn för horungar inte klaga på en annan mans barnuppfostran.
Du må försöka vara tuff på utsidan och låtsas vara allmänbildad, men jag vet. jag vet att på insidan finns en vilsen och rädd liten pojke. Du är ett patetisk och tomt skal av vad som en gång var en människa!
Jag är en sån person som gillar att argumentera med folk, speciellt med de som inte delar mina åsikter, det blir ofta väldigt roligt. Men personen man pratar med får gärna ha ett iq högre än en fästing. Jag blir så förbannad när vissa ska nervärdera andra hela tiden, och se smarta ut själva. Det funkar fan inte så, jag är smartare än du! Du vet det, jag vet det, fan alla vet det! Och att sen ta till personangrepp bara för att du inte kommer på något att säga, det är fan inte rätt!
Ja, min mamma stack. Tack för att du drar upp det. Ja, den "rätta" ägaren till min hund tog tillbaka honom. Tack för att du drar upp det också.
Gör du så mot mig får du fan skylla dig själv när jag påpekar att du är en alkolist och att din fru var otrogen.
Sen det faktum att du anklagar mig för att vara rasist och sen själv säger att "dom" är dumma i huvudet går inte heller ihop.
Och hur har du mage att klaga på din frus ex? Jag har inte träffat honom, jag känner honom inte, jag kan inte döma honom. men jag känner dig, jag vet hur du är. Enligt min åsikt så kan en man som slår sin fru framför sin son och kallar sina barn för horungar inte klaga på en annan mans barnuppfostran.
Du må försöka vara tuff på utsidan och låtsas vara allmänbildad, men jag vet. jag vet att på insidan finns en vilsen och rädd liten pojke. Du är ett patetisk och tomt skal av vad som en gång var en människa!
